kapitel 1

Nu publicerar jag första delen i historien här på bloggen, är inte jag som författat den delen, haha får se hur mycket skräck det blir i slutändan:P

Personernas namn i denna thriller har ändrats och är fiktiva, vilket ställer läsare utom tvivel att själva bedöma dess riktighet och sanning. Författarna avsäger sig vidare allt ansvar och åtagande för att på så sätt skydda deltagarna i boken.


kapitel : 1
Typiskt att denna dag skulle det regna och blåsa hårt då vi skulle åka långt in i nästan väglöst land för att utföra ett jobb som görs varje år i samband med semesterstopp på anläggningen.

Vi var fyra st som anmält oss att under denna helg städa upp och återställa lossningsanläggningen för fortsatt drift under året.

Bilen packades med mat, sovsäckar och lap-tops och andra "bra att ha saker" som man kunde sysselsätta sig med på kvällarna efter arbetet. Vi hade kommit överens om att ha med varsitt spel som vi tyckte bäst om.

Det enda som saknades nu var Fia, dock bara 5min sen hittills. Irriterad och stressad som vi var inför den långa resan så slog jag hennes mobilnummer och väntade........

-Hallå det är Fia!
-vars är du nånstans?
-Fan jag skulle bara sova 5min till och trodde jag satte mobilen på snozze. Jag är strax där, ta det bara lungt och starta bilen.

Ta det bara lugnt.....ta det bara lugnt!! Jag blir galen på folk som inte passar tiden. Arg som ett bi satte jag bakom ratten och startade bilen, satte på vindrutetorkarna som med nöd och näppe höll undan regnet som öste ner på rutan.

En efter en hoppade dom in i bilen och spände fast sig i säkerhetsbältet. Nu kunde vi fara om inte bara....... Irriterad som bara den tog jag fram mobilen och slog numret till Fia igen!

- Titta i backspegeln så ser du mig! Glädjerop och klappande händer vid åsynen av denna sena varelses uppenbarelse lät inte vänta på sig.
-Släng sakerna i kofferten så vi kan åka nån gång skrek jag genom fönstret.
- Kan nån hjälpa mig med säcken här, den är så stor och tung att få in.
- Jag kan hjälpa dig svarade Gunhild och hoppade glatt ur bilen och hjälpte till att böka in den stora plastsäcken i bilen. Men snälla rara lilla Fia vad har du i säcken undrade vi alla?
- Men hallå! Jag tog bara med mig mina skor så jag kan visa dom för Gunhild.

Det blev knäpptyst i bilen, ingen sa nåt, vad skulle man säga som passade in här.
Med en ängels tålamod lade jag in en växel och våran färd mot Lossning började så äntligen. Stämningen lättade så sakteliga upp efter vägen och snart så skojades det om allt och alla. Bara vädret störde denna resa, detta evinnerliga regnades som aldrig verkade lätta. På radion så varnade dom för våldsamma åskoväder som skulle dra in över området där vi skulle tillbringa veckan. På sätt och vis spelade det ingen roll då vi ändå skulle tillbringa mesta tiden nere i bunkern dit inget solljus nådde.

- Man sover så gott när det regnar skrattade Fia där hon satt i baksätet samtidigt som hon läste senaste meddelanden på facebook.
- Vad har du tagit med för spel frågade Gunhild Fia.
- Jag har inget spel med mig, det blev så mycket att bära då! Tänkte att vi skulle leka en kul lek som jag lärt mig.
- Vad då för lek frågade Gunhild.
- Ryska posten svarade Fia och började gapskratta. Samtidigt tittade hon på Björn och blinkade med ögonen retsamt.

Björn var inte ordinarie arbetare hos oss utan inlånad personal från avdelning för arbetsskadade. Det var dock ingen hemlighet att Fia hyste varma känslor för Björn, det visste vi alla, det var bara en tidsfråga innan dom skulle bli ett par.

Och detta regn med tryckande fuktig värme, inte en bil hade vi mött efter vägen ännu. Det var i och för sig inte alls konstigt då denna del av vägen bara trafikerades av driftpersonal som just nu befanns sig på semester någon annanstans.

Vi hade kört i ca 3tim då Fia glatt i baksätet ropar
-jag ser kolet där framme, tjoho!

Skönt! då visste vi att det strax var tid att svänga vänster in på vägen som ledde upp till Lossningen. Efter ett tag så korsade vi järnvägsspåret vägen blev bara sämre och sämre, det var nära flera ggr att vi fastnade i sörjan som regnet orsakat. Tur att vi hade en bil med 4wd. Det liknade mer en leråker än grusväg som vi sakteligen kämpade oss fram på, hur f-n skulle vi lyckas ta oss fram tänkte jag medans jag försökte se genom vindrutan vars vägen gick.

En plötslig smäll från bilen framsida och bilen motor stannar med en smäll samtidigt som det väller ut rök från motorhuven. Alla tittar på alla med ängslig blick, vad hände ropar Gunhild.

- Jag vet inte, tror jag körde på en sten eller nåt.
- Men hallå PJ du måste köra på vägen förstår du, nu är bilen trasig ju ropar Fia.
- med skamsen röst sa jag att nu blir det till att gå sista biten upp till Lossningen.
- Mina skor kommer bli blöta om jag måste gå hela vägen dit muttrade Fia.
- Vi lämnar alla saker kvar i bilen och går upp till Lossningen, där finns det en kärra som vi kan låna och hämta våra grejer föreslår Björn som känner till detta ställe ganska bra.

Sagt och gjort så krånglar vi oss ur bilen och knäpper igen våra jackor som skydd mot regnet. Det är bara att konstatera att bilen är helt kaputt, en stor sten mitt på vägen har slagit sönder oljetråget och skadat motorn fullständigt. Det blir att beställa bärgare då vi kommer fram till Lossningen tänker jag för mig själv då jag försöker att inte ramla omkull i lervällingen som vi trampar oss fram på.

Långt, långt borta hör man ett svagt muller som verkar öka för varje gång det hörs.

- Hoppas vi hinner fram innan det börjar slå gnistor kring fötterna ropar Gunhild genom regnet som bara ökar i intensitet.

1 timme senare så tycker vi oss se byggnaden av lossningen skymta fram i regnet och blixtarna som nu befinner sig rakt ovanför oss. Skönt att få komma inomhus och ta av kläderna som är dyngsura av regnet tänker vi.

Nu är det bara att ta fram lappen med portkoden så vi kommer in i byggnaden genom den stora och tunga ståldörren.

- Vars f-n har jag satt lappen, jag gräver frenetiskt i fickorna efter den. Det skulle bara fattas att lappen är borta nu också, just det i plånboken där satte jag den! Slår in den fyrsiffriga koden och ett klick konstaterar glatt att dörren går och öppna.

- Kommer du inte ihåg fyra siffror ens ropar Fia längs bak där hon står och trampar i kön och vill in i värmen.
- Jag kommer ihåg varenda nummer jag fått av nån skrattar Fia för sig själv. Alla vi funderar på vad hon menar med det uttalandet.

Nu är det bara att tända upp anläggningen så vi ser vars vi går säger jag till dom andra.

- Jag vet vars strömbrytarna sitter säger björn och kilar iväg bakom en vägg och slår på brytarna som startar lamporna med ett ilsket brummande som påminner om ryskt kvalitet.

Nu är det bara att hitta kärran så vi kan hämta våra grejer som finns kvar i bilen.

- Vi kan städa ur kontrollrummet så vi kan sova och äta där medans ni stora och starka killar hämtar väskorna föreslår Gunhild skamset.
- Glöm inte säcken med mina skor ropar Fia förtvivlat.

Björn har gått iväg för att hämta kärran så vi andra utforskar anläggningen under tiden så gott vi kan i lampornas dunkla sken.
- Ska det ta sån tid att tända lampor här i ödemarken svär jag för mig själv då jag trevar mig fram i halvmörkret.

Utanför slår blixten ned med en öronbedövande smäll och tryckvågen får den tunga ståldörren att smälla igen med ett ilsket metalljud.

Och det blir kolmörkt och alldeles tyst.........

Nu är det jag som ska skriva del 2 får se vad som kommer hända:)
Har ni något förslag så får ni gärna skriva det så får vi se om jag tar med det i berättelsen:)